Lex är så himla rolig!
Han är inte det minsta rädd för åska, smällare, dammsugaren och andra bullriga maskiner. Då ska han helst vara bredvid, ovanpå och ivägen.... Men en dag när jag städade på altanen och jag flyttade på stentrollen som Linus och Selma har målat och ställde dom i trappen i stället, då var han rädd! Han kunde knappt gå ner för altantrappan. Trollen såg visst mycket läskigare ut i trappen än uppe på altan =)
Han har börjat ta sej friheter också! Man får va och hämta han hos alla grannar i hela byn. Han kommer visserligen när man står och ropar ett tag, men det är svårt att slita sej när grannarna har hundar.... Det pinsammaste är när grannarna kommer med honom, Lex backar före våra tålmodiga grannar och skäller på dom...=)
Sist när vi var i fjällen så tappade jag bort honom, (han är förhimla snabb när han smiter, så fort man vänder ryggen till så är han borta....) tillslut hörde jag honom skälla. Jag gick då ner till vägen, där satt han och skällde på bilar som körde förbi! Nu har jag fixat en såndär grej som man skruvar fast i marken så han får sitta fast, för jag skulle inte vilja se när han är platt som en pannkaka på vägen....
På tal om att skälla....
Det låter som att han är en hund som skäller mycket, men det är han INTE!!! Alla som träffar honom är så imponerad på honom att han inte skäller. Han är sååååå duktig min lilla fis ;)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag vet hur det är... fast Luva är nog 2000ggr värre än Lex.. HOn är livrädd för allt möjligt.. idag var den en liten sten... och skuggor från ett träd.. hon kan hoppa rakt upp och springa med svansen mellan benen rakt åt sidan och in i mig för att hon blir så rädd.. hon ser "spöken" överallt...tyckte de var lite småcharmigt att hon kommit in i spökåldern... nu vill jag bara att hon ska komma ur den :S aldrig sett en så rädd hund förut.... försöker verkligen sätta mig ner vid dom här ställerna och stenarna, grästuvorna,svamparna, plastpåsarna och allt vad de nu kan vara som skrämmer henne... men så fort ja ställer mig igen blir hon lika skeptiskt... så jag hoppas verkligen att de går över!
SvaraRaderaJa visst var Molly söt på bilden... hon blir så himskans glad varje gång vi kommer till Malå och hälsar på.. hon saknar nog oss... och vi saknar henne.. men mormor är stolt som få över henne och talar hela tiden om hur mycke alla hon träffar tycker om molly... hur duktig hon är.. hur go och fin hon är.. så.. jag vet ju att hon har de bra.. fast, hon kommer alltid va mitt lilla moll-troll =D Och nu har jag ju ännu en anledning att åka hem till Malå:) förra lördan tog jag med mig molly på en joggingrunda i eljjusspåret..*phu*...